Björnsjö

Byn har ett vackert läge på ömse sidor av Björnsjön. Den äldsta bebyggelsen fanns på höjden söder om sjön. Enligt den äldsta kartan och kartbeskrivningen över byn, hade byn 3 gårdar och skattade för 20 seland (1 seland=så mycket jord att bonden kunde så en tunna råg eller korn) Till byn hörde 6 tunnland brukad åker och 2 ½ tunnland obrukad åker som besåddes med säd. Byn hade gott fiskevatten och timmerskog och låg 2,5 km till kvarnstället. Byns bönder hade tidigare också ett antal saltkvarnar i Mörtsjöbäcken, som numera är nerlagda.

Bebyggelsen i byarna Björna, Björnsjö, Ledinge, Gide, Hemling, Movattnet och Mattarbodum har sin upprinnelse före 1500-talet. Dessa byar ingick I Självevads socken till 1795, därefter blev Björna en kapellförsamling och egen självständig socken 1824 där Björnsjö ingick. Björnsjö var omtalat för sina sjöar och odlingsmöjligheter. I 1580 års mantalsregister kan man läsa att byn hade 3 bönder och 3 hjon. De ägde tillsammans 14 kor.

Betydelsefullt för byn var tillkomsten av landsvägen mellan Gottne och Björna, troligtvis i början av 1700-talet. Det möjliggjorde kontakten mellan andra byar i socknen.

Björnsjö i likhet med andra byar i riket fick 1570 vara med och betal 150000 riksdaler för köpet av Älvsborgs fästning i Västergötland av Danskarna. Allmogen fick betala 1/10 av lösöret. 1613 nödgades allmogen återigen betala för Älvsborgs fästning från Danmark. Denna gång betalde kronan 32 % , resten drevs in via skatter av folket. Till detta hör också att det under 1600- & 1700-talet var nödår vanligt förekommande. Två krig kom också att decimera befolkningen. Det 30-åriga kriget och det stora nordiska kriget. Enligt 1640års jordebok var 13/48 av byn öde och obesutten.

Under mitten av 1800-talet sker inflyttning av människor och byn växer. I byn finns vid denna tid en fast affär som hade kunder inom såväl som utanför socknen. En betydande rörelse startades i början av 1800-talet, då ett finbladigt ramsågverk vid Björnsjöån uppfördes. Sågverket blev vida berömt för det fina virke, som producerades. Här sågades för både avsalu och husbehov åt bönderna i socknen. Senare får byn också en skola, men både affär och skola är numera nerdragen. Jordbruk , boskapsskötsel och skogsarbete har varit de förhärskande näringsgrenarna i byn (Källa: Uno Johansson, 1975).

Järnvägen

I Björnsjö stod en förberedd militärmötesplats klar 1893 och byn fick snart också en hållplats. Björnsjö blev station 1919 och ett stationshus i två våningar sammanbyggt med godsmagasinet uppfördes på södra sidan av bangården. Stationshuset ritades av SJ:s andre chefsarkitekt, Folke Zettervall (1862-1955). Hustypen känns igen från andra stationer längs stambanan från den här tiden, som t.ex. Grötingen och Brattsbacka. Godshanteringen vid Björnsjö station pågick fram till 1966 och persontrafiken fram till 1975.

Folke Zettervalls originalritning från 1916.Observera att Björnsjö byggdes spegelvänt jämfört med ritningen.

Stationen ligger mitt i byn med bangården i öst-västlig riktning parallell med landsvägen. Norra driftplatsgränsen ligger ute på banken över Norra Björnsjön. På södra stranden vrider banan av mot väster och når fram till norra bangårdsänden. Den norra/östra delen av bangården är rak och mitt på den raklinjen ligger stationshuset på bangårdens södra sida. Öster om stationshuset finns ett uthus med avträde och väster om stationshuset finns fjärrkuren. Närmast stationshuset ligger det avvikande huvudspåret och från detta avviker ett stickspår strax väster om stationshuset. Detta leder fram till ett gammalt skjul för ställverksvagnar längre västerut. Skjulet huserar idag (2019) två rälsbussar, Y7 1001 och Y8 1135.

Bangården i Björnsjö 1919.

Den västra/södra delen av bangården ligger i en längre kurva där banan åter vrider mot sydväst. Mitt i kurvan passerar landsvägen genom byn på bro över bangården. Södra bangårdsänden ligger alldeles intill Norstjärnen där utsikt ges mot den västligaste delen av byn. Björnsjö driftplats styrs av ett ställverk 59 som inte tillåter samtidig infart (Källa:David Larsson)